Våren 2007 jobbade jag febrilt med att få till det sista på min avhandling om Heyerdahl och lyckades således missa Per Wirténs bok om Anders Svedlund. Och efter det hände en hel del annat. En slumpartat upptäckt och ett par trevliga dagar med utsikt över Humlegården senare har jag så till slut läst denna magnifika bok.
Wirtén närmar sig äventyret, individualismen, maskuliniteten, romantiken, och exoticismen med en skräckblandad förtjusning. Ena handen vill skjuta allt detta ifrån sig. Historien om den föräldralöse Mellösagrabben Anders som blev del av Wirténs släkt. Den nästan allt för plågade människan, han som skulle bestämma sig för att ensam ro över Indiska Oceanen. 64 dygn av fuktiga och mögligt ensamma dygn i sällskap med demoner långt efter att äventyrens tidevarv var över. En vilsen kråksång vars liv mötte ett i det närmaste banalt slut 1979 när han faller och slår huvudet i sin lilla lägenhet på Nya Zeeland efter att nästan ha rott över hela Stilla havet.
Å andra sidan så väcker historien om Svedlund liv i något märkligt som slumrar där inne. Ta följande scen: läshuvudet Anders hoppar av från Uppsala och stiger på ett tåg till Paris 1950. Efter att ha cyklat genom Frankrike tar han sig till Nordafrika där han cyklar vidare. Till slut mönstrar han på ett fartyg i Egypten med destination Australien. När han kommer hem har 22 år förflutit. Äventyret.
Wirtén har haft tillgång till Svedlund utkast till bok, det mytiska ”Manuskriptet” och verkar ha ärvt den lilla roddbåten ”Roslagen” som Svedlund rott över Indiska Oceanen. Wirtén har också läst Daniel Defoe och Are Waerland, Hobbes, Locke, Rousseau. Svedlunds liv blir också ett liv i text. Det tummade exemplaret av Robinson Crusoe en text i liv, där den står i Sörmländska pojkrum. Genom alla dess sammanflätade ordresor, påhittade och verkliga, skriver Wirtén en fascinerande essä om den europiska individualismen (det manliga ego-idealet, kanske vi ska tillägga). Individualismen blir det mest radikala och frigörande, men också en idé byggd på motvåld och skrikig disciplinering. Ungefär som en besvärlig släkting. En självgod äventyrare och drifter orerande under söndagsmiddagen. Wirtén appelleras och repelleras. Till slut kommer han till någon slags slutsats. Anders är en ”individualitetens demon”. Jag väljer att läsa detta som en sokratisk daimonion och inte en kristlig demon. Något besjälat vi inte kan undfly.
Även om Anders Svedlunds tragiska berättelse som Wirtén skildrar både med stor intelligens och inlevelseförmåga (han försöker sätta sig bak Svedlunds pannben) så är det givetvis delarna som beskriver Thor Heyerdahl som mest intresserade min läsning. Det verkar vara helt klart att Heyerdahl var en av de stora inspirationskällorna som låg bakom Svedlunds uppbrott och Wirtén lyckas i historien om den norske äventyraren att sammankoppla historien om den västerländska individualismen med dess ras-ideologiska kringbyggnad. Robinsonaden, som Wirtén observerar, är ett kolonialt koncept där den europeiska individen kräver en underordnad för att kunna finna sig i sin roll: ”Ingen Robinson utan Fredag. Ingen Thor Heyerdahl utan Tei Tetua, kannibalen [öbon på Fatuiva som Heyerdahl under en period bodde hos]”.
När det gäller Heyerdahl så ger sig Wirtén in i en diskussion om boken På jakt efter Paradiset (publicerades av Norska Gyldendal den 20 oktober 1938) som handlar om Thor och Livs tid på söderhavsön Fatuiva (Fatu Hiva) 1937. Han fokuserar främst på den episoden där Heyerdahl bestämmer sig för stjäla med sig så mycket skallar som möjligt från de gamla begravningsplatserna på ön. Han skriver följande: ”Både Thor och Liv Heyerdahl var besatta av sin tids rasbiologi. Var det långskallar eller kortskallar de hittat? Thor tyckte sig se att kranierna var utpräglat långskalliga, det vill säga europeiska. Samtidigt sneglade han på den unga mannen som följt efter dem. Han såg mer arabisk-semitisk än arisk ut, konstaterade Thor. Detta måste undersökas av rasbiologerna i Oslo och Berlin, tänkte de.” (Sida 139). Jag tror det är lite svårt att säga att Heyerdahl var ”besatt” av rasbiologi vid tidpunkten (och hur Liv tänkte är ännu svårare utifrån Heyerdahls bok) men det fanns givetvis ett intresse där. Heyerdahl ville ta med sig skallar från Polynesien för att visa dem för Hans Günther i Berlin, vilket han också gjorde i början på 1938 på vägen hem. Främst ville han nog sälja dem till Günther, vilket inte lyckades (detta kunde han göra först runt 1942 och då i USA (till Brooklyn Museum) – men det är en annan historia. Heyerdahls rasbiologiska intresse utvecklades dock fort med tiden, och som jag argumenterar i A Hero for the Atomic Age så hängde det också samman med hans misslyckande på Fatuiva. Vid tiden för Kon-Tiki hade Heyerdahl utvecklat (ompaketerat) en gammal idé om att de högstående civilisationerna i Sydamerika hade startats av en högtstående vit ras som förmodligen migrerat över Atlanten.
Det är också mycket intressant att Wirtén rar upp de rasbiologiska idéer som också Bengt Danielsson förfäktade (som så många söderhavsfarare – Alain Gerbault t.ex.). Wirtén skriver ”Bengt Danielsson är strängt upptagen med frågor om ren ras och rasblandning. Om Papeete skriver han att där finns nästan inga renrasiga kvar.” (sida 155-6, detta om början på Den lyckliga ön från 1951). Danielsson verkar främst upptagen med ämnet rasblandning. I hans bok Djungelvandringar och havsseglatser (1954) beskriver han Curacou med följande ord: ”I dag råder en fruktansvärd rasblandning, i vilket den dominerande färgen dock är svart.” (sida 44). Danielsson var för ”vilden”, men det var en ”vilde” som skulle ha rätt pigment och hålla sig till de sina. Asiater verkade han ogilla, speciellt de som finns rikligt i söderhavet (del av ”Kinesinvasionen” som Danielsson skrev). I en artikel om Thor Heyerdahl från 1989 säger Danielsson att polynesiska skolbarn ofta uttrycker glädje över att ”Thor har bevisat att de är avkomlingar till ståtliga indianer med fjäderkronor och inte till små asiater, som sitter i sin butik och ivrigt räknar pengar.” (Thor Heyerdahl: Festskrift till 75-årsdagen, Larviks Sjøfartsmuseum, sida 28). Kineserna blir som oftast Söderhavets judar: i nidbilden urbana, snikna och med en fruktansvärd förmåga att sprida ut sig.
Wirtén kallar Svedlund (som inte verkar ha haft definierat rasbiologiska idéer) för en anakronistisk äventyrare. Själva konceptet anakronism är intressant, inte främst eftersom åsikter om figurer of Heyerdahl och Danielsson som ”rasister” (något jag inte hävdar, deras historier innehöll dock idéer byggda på rasbegrepp) ofta bemöts med att de är anakronistiska – ”alla” hade liknande idéer då! Jag tror inte detta stämmer, och jag tror att både Heyerdahls äventyr (Svedlunds inspiration) och hans rasbegrepp var anakronistiska redan när de skapades. Det fanns helt enkelt ett flertal personer som hade attackerat liknande idéer och det fanns äventyrare, likt Sverre Holmsen, som inte delade dem. Sedan kan man ju säga att idéerna om söderhavet som paradis blev en anakronism i samma ögonblick som den skapades eftersom den i grunden var en fantasi om ett urtillstånd. Wirtén säger att det inte längre går att fly civilisationen som Svedlund gjorde, och att om ”Thor och Liv Heyerdahl lutat sig över Söderhavets karta idag skulle de aldrig funnit något paradis som var en ’fristad från civilisationens järnhårda grepp’” (sida 171). Problemet här är väl att det aldrig funnits en sådan flykt, varken i Svedlunds tid, i Heyerdahls eller tidigare. Det är idén om vilden, paradiset och urtillståndet som är pudelns kärna. Fantasin.
När Wirtén beskriver ”Den europeiska individualiteten är ett rovdjur, en parasit, som bara kan överleva genom att andra går under. Folkmordet framstår som förutsättning för fortsatt existens” (sida 158) tror jag att han begår misstaget att också bejaka det förlorade urtillståndet. Vi kan inte ta oss från den horisont som denna individualitet skapat. De verkliga problemen uppstår när den europiska individen inte kan se sig själv genom de andras ögon utan hänger sig kvar vid konceptet om vilden. Detta kan också återspeglas i en allt för drastisk önskan att se vilden som ”offer” (en position som Heyerdahl och Danielsson höll också – de var ganska bra på paradoxer). Det betyder givetvis inte att det går att förringa de ofta fruktansvärda aspekterna som den koloniserande individen från väst gav upphov till. Personligen gillar jag bättre Wirténs beskrivning tidigare i boken av den europiska individualismen som både en positiv och negativ kraft, något vi inte kan undkomma varken genom att förkasta den eller försöka göra den universell. Denna individualism må ha varit en bidragande orsak till folkmodern och kolonialismen, men det var inte den enda och det var inte det enda den gjorde. Jag tror att det är också därför som Svedlunds öde fascinerar Wirtén.
Inlägget Axplockning: The Crazy Swede (Per Wirtén, 2007) dök först upp på Axel Andersson.